Kvarteret består av 36 friliggande hus, ett parhus och ett radhus med tre lägenheter samt en kvarterslokal.

Bakgrunden är följande: Gävle kommun fick i mitten på 1970-talet en förfrågan från Karlskronagruppen, om kommunen ville delta i ett projekt, som gällde grupphusbebyggelse med brukarinflytande.

Byggnadsprojektet kallades för Landskrona-experimentet. Det var en grupp arkitekter vid Stiftelsen för industriellt och ekologiskt byggeri, som 1975 presenterade sina idéer för Gävle kommun. Projektet genomfördes i samråd med Statens institut för byggnadsforskning.

Experimentet bestod i att de blivande husägarna, ”brukarna”, skulle vara med i planeringen från allra första början och kunna påverka såväl sina egna bostäders utformning, som den intilliggande miljön och de gemensamma lokalerna. Projektet betraktades som unikt i Sverige.

Den mark, som avsattes till experimentet var på 20 000 m². Husen skulle byggas med statliga lån och alla normala byggnadsmässiga krav och normer uppfyllas. Gävle kommun inbjöd, genom fastighetskontoret, 75 hushåll ur den första delen av tomtkön. Ett 40-tal familjer var intresserade att delta i experimentet. För dessa höll arkitektgruppen ett första informationsmöte om vad projektet handlade om.

Husen skulle uppföras enligt det s.k. Skifteshussystemet. Hustypen fick namnet Husarvet 7.2.

Landskronagruppen hade i sina ritningar byggt på traditioner från äldre svenska hustyper. Arkitekterna hade utarbetat ett trähussystem som är upppbyggt med en limträstomme och träpanelelement. Det skulle vara ett öppet byggsystem, i vilket brukarna kunde planerna rumsindelningar med hjälp   av moduler, ett slags LEGO-tänkande. Tanken var också att man lätt skulle kunna ändra rumsindelningen om familjeförhållandena ändrades.
Hustypen utsågs i en tävling år 1975 i tidningen Allt i Hemmet till ”Årets hus”. Se bilaga.

Tomterna fördelades efter platsordningen i den ursprungliga tomtkön.
Varje hus är uppbyggt i enskilda moduler om 1,20 meter. Husen varierar i storlek och utseende efter de ursprungliga ”brukarnas” önskemål. De kortaste husen är 8 x1,20 m  långa. Det längsta är 13 x 1,20m. De flesta husen har en bredd på 7,20 m. Några är 6 m breda. Här finns  enplanshus och  1½ planshus med källare eller utan, och souterränghus, beroende på  markförhållandena. Varierande antal takkupor, mm

Varje brukare fick diskutera sig fram till sin planlösning med hjälp och råd av en arkitekt från Landskronagruppen.  Planeringen av huset skedde med hjälp av ett rutigt papper med rutor på 1,2 x1,2 cm, som skulle motsvara modulerna. Instruktionerna var att huset fick vara max 12 rutor
långt och 6 rutor brett. Trapphuset behövde 4 rutor mot yttervägg. Våtenheterna borde ligga nära varandra. Sedan var det bara att sätta igång och rita och rita om igen efter samråd med arkitekten, till dess att alla var nöjda.

Det var mycket att tänka på: tex. sambandet mellan ute och inne, från vilket rum skulle man gå ut till uteplatsen?
Hur skulle köket inredas? Skåpens bredd och placering i förhållande  till spis och övriga vitvaror? Inte så lätt, det krävde en hel del tankearbete.
När det gällde val av kakel, tapeter, golv mm. gällde ett begränsat urval. Detta visades på en utställning anordnad av fastighetskontoret. Brukarna fick göra sina val medan träden fortfarande växte där husen så småningom skulle byggas!

Innan man kom så långt som till planeringen av det egna huset, hade brukarna flera gemensamma sammankomster tillsammans med Fastighetskontoret och arkitektgruppen: Här diskuterades det livligt om det skulle vara radhus eller fristående villor, takvinkel, fönstertyp: hela fönster eller med spröjs, vita fönsterbågar eller brunlaserade, färg på husen: arkitekterna föreslog en passande färgskala: en speciell nyans av gult, rött, brunt och grått. Kvartershusets funktion diskuterades: skulle det finnas bastu? grovtvättstuga? Garage: enskilda eller i länga? Asfalt eller grus på gångvägarna? Lyktstolparna, hur skulle de se ut? Lekplatserna: antal? utseende? mm.

När all planering var klar kunde upphandling göras. Åtta olika entreprenörer räknade på projektet. Fyra fullföljde. Byggnads AB Konstruktör kom med det lägsta budet i mars 1976.

När projektet inleddes sommaren 1975 efter intentioner från Landskronagruppen var förhoppningarna stora.
Det visade sig dock att den tilltänkta drömvillan blev allt dyrare och dyrare. Villan som i genomsnitt skulle kosta 250 000kr skulle bli 100 000kr dyrare, bla beroende på att kostnaderna för kvartersgården och omgivande miljö inte var inräknade i de ursprungliga, preliminära huspriserna och att de individuella lösningarna blev mer komplicerade för byggfirman än som beräknats.

Kontantinsatsen ökade tredubbelt i förhållande till vad som utlovats. Projektet drog ut på tiden.
Många av deltagarna i projektet ansåg sig inte ha råd att delta eller att vänta och hoppade av projektet. Men nya intressenter tillkom, dessa hade bara delvis möjligheter att vara med och påverka, beroende på vid vilken tidpunkt de kom med i projektet. I dec. 1977 flyttade de första husköparna in, de sista en bit in på våren 1978.

De följande åren efter att projektet var klart kom den ena studiegruppen efter den andra på besök i experimentkvarteret. Nu är experimentet i det närmaste bortglömt!

Något fler projekt/experiment av denna typ ville inte kommunen vara med om. Det blev alltför mycket arbete,  bla. var det så att deltagarna i projektet ständigt hörde av sig med synpunkter på både  det ena och det andra. Även byggfirmans arbetschefer sade nej till fortsatta experiment av denna typ. En hustyp med 41 olika planlösningar var olikt allt annat de gjort.

Det var förvisso jobbigt för alla inblandade. Även för oss brukare, eftersom kostnaderna steg och det blev förseningar. Men det var också väldigt roligt och spännande att få vara med i hela
processen, lära känna blivande grannar mm. Och framför allt: Det blev bra tycker vi nog alla som var med från början!

Idag, 2012, är vi bara ett tiotal familjer av de ursprungliga ”brukarna”  som bor kvar i området.
B. Lindgren, hus 33

Övrig media
Hans och Elsa-Brita fick vara med och rita sitt hus